Å så var det det här om blåkulla.
Nyss hemkommen med vindpinat ansikte och blåfrusna fingrar (påskkärringar har väl inga vantar..eller) rösten påminner om en kraxande kråka. Och huvudet ska vi inte tala om, känns tungt.
Men visst hade vi kul vi skrålade, dansade och sjöng.
Vi drack varandra till och önskade Glad påsk!
När jag på vinglig kvast tog mig hem i nattmörkret och lyckades hitta rätt hus.
Krånglade av mig stassen och allt snyggt smink i ansiktet.
Ramlade i säng med huvudet fullt av "Highway to hell" och "Aldrig ska jag sluta älska dig".
Undrade jag vad som tjöt i rummet tills jag kom på att ljudet nog hade varit lite för högt och tjutet var inne i mitt huvud.
En gång om året kan man väl unna sig lite tjut i öronen, tungt huvud, kraxröst, blåfrusna fingrar och vindpinat ansikte.
Ska ställa undan kvasten och koka några ägg, sen kan påskfirandet börja.
Glad Påsk!!
